Så tog det då slut, efter flera års kämpande mot ohälsan, för vår vän och kompis Björn. Han opererades för ett lårbensbrott orsakat i sin nya bostad och drabbades därefter av coronavirus och dukade under av den nya tidens farsot.
Inget värdigt slut för en kille som borde fått njuta av sitt livsverk till fromma för ett stort antal föreningar och alla vi i deras omgivningar. GAIS, Makrillarna, GAIS Bandy, RIK, Intressenter i GAIS och RIK. Även till mindre föreningar med någon anknytning till Björn via arbetet i Roslöv AB eller lokalt på flera håll fanns han till hands med bidrag och stöd.
Till och med min kvartersklubb, Lundens AIS, fick på sin tid del av hans generösa stöd.
Ett sådant engagemang och vilken storstilad givmildhet av både kapital och tid från en kille som inte själv kunde idrotta på grund av fotproblem sen barndomen.
Arvet efter pappa Arvid
Arvid, legendarisk ledare i RIK under en mycket lång tid, till och med förbundskapten när de vita eleganterna utgjorde hela det blågula landslaget i match mot Finland, skolade in sin son i företaget Roslöv AB. Detta både som medarbetare och ägare. Innan dess hade föräldrarna sett till att Björn fick utbildning på en privatskola i Småland. Inte helt lyckat utbildningsmässigt, enligt Björn.
Dock fick han möjlighet att odla andra intressen. Han blev en fena på allt som hade med järnvägar att göra. Under otaliga resor till bortamatcher fick vi lära oss allt om spårvidd, namn på lokala järnvägsbolag och olika loktyper.
Makrillarna
Björn kom in som valberedare i supporterklubben vid ett möte i aulan i Munkebäcksgymnasiets källare i mitten av 1980-talet. Han kom senare in i Makrillarnas styrelse där han verkade i nästan tjugo år. Jag hade för egen del stor nytta och glädje av att se honom som vice ordförande under nästan alla mina fjorton år som ordförande. Han gav ett ovärderligt stöd i stora som små frågor till föreningen och inte minst till mig.
Han kom att lägga all kraft på souvenirer under sin tid. En gång var kassan för försäljningen på ståplats 19 000 kronor. Då ansåg Björn att 20 000 kronor låter bättre! Vid en julmarknad nådde vi upp i dryga 90 000. Detta ansåg samme man måste bli 100 000. Det var han själv som fyllde på kassorna och detta ur egen ficka! Han ställde upp i goda som mindre goda tider. Hur många lass har inte körts i hans fordon? Hur mycket tid har han lagt före, under och inte minst efter matcher när publiken redan satt hemma och fikade? Jag minns ett speciellt tillfälle efter en förlustmatch i ösregn och rusk. Vi hade lastat upp allt, hängt på tork, satt oss och pustat ut. Då hördes från en folktom von Utfallsgatan i Sävenäs ett ödesmättat skrik från en man stående mitt i gatan. Det var Björn som gjorde av med inneboende ångest över sakernas tillstånd. Han skrek för full hals: GAIS!!!
Falkenberg – oasen och basen
Familjen Roslövs sommarhus söder om Falkenberg var under många år basen för resor till bortamatcher i söderled för flera av oss. Där fikade vi innan matcher mot Skånelag och Smålandslag. Sedan åkte vi med Björn till Malmö, Mjällby, Helsingborg, Bromölla, Hässleholm med flera ställen. Vi fick då uppleva Björns vurm för gaspedalen på sin bil. Det var full fart och detta gjorde han med träskor på fötterna. Där satt vi och hörde Björns utläggningar om andra trafikanters sätt att vara.
En gång vid resa från Örjans vall i Halmstad till sommarhuset ville han visa oss flygrakan på gamla landsvägen mot norr. Farten var inte nådig. Göte Nyström, som satt i framsätet, kröp ner på golvet i ren fasa. Det är också en bild av vännen Björn som vi i dag minns.
Finns det någon som kört bil till fler bortamatcher? En gång i Stockholm fick han bilen demolerad på grönsvarta dekaler. Det fick Björn att till nästa Stockholmsmatch stanna utanför stadsporten för att ta bort alla kännetecken på sin tillhörighet. Vem mer än Björn hade utsatt sig för detta? Knappast någon jag känner. Han backade inte för att visa vad han stod för även om det innebar besvär och risk. Björn klädde sig gärna i grönsvarta attribut. I övrigt var hans klädkod praktisk och inte det minsta tillrättalagd. I Falkenberg fanns också en familj som Björn under lång tid levererade mängder av GAIS och makrillprylar till. Det var grannfamiljen Andersson fick vi höra. Senare förstod vi att det var Tomas Anderssons familj, han som sedermera blev ordförande i GAIS.
Ingen nostalgiker
Björn var inte sentimental, han levde i nuet. Dock var han otrolig på att minnas målskyttar och resultat från matcher långt tillbaka i tiden. Vi är säkert många som stått svarslösa på frågor om den och den spelaren eller den där speciella matchsekvensen. Det var kanske det han tränade upp på privatskolan nere i Småland i sin ungdom? Gott i så fall!
Resor ut i världen
Han kom att se sig om i stora världen. Inte för att GAIS spelade så många matcher i internationella sammanhang. Dock var han i Moskva och såg matchen mot Torpedo. Han bilade i USA. Med början i Chicago körde han Route 66 för att uppleva både smått och stort i det väldiga landet i väster. Detta blev vi påminda om via färgglada t-shirts som inhandlades under resans gång.
Vid ett annat tillfälle körde han till Norge, tog en färja till Skottland för vidare färd till Hebriderna, de inre och de yttre.
Fem somrar kom han åkande de 200 milen ner till mig och min familj i det fagra Evian vid den franska sidan av Genevesjön. Första gången visste han bara att vi bodde i Evian, inte mer.
Så en morgon när jag handlade det färska brödet i bageriet står en man där i shorts och färgglad t-shirt. Det var Björn! Sen blev det fyra gånger till. Den sista gången hade han Monika Fredriksson i sällskap. Den första resan ner till oss gick i ett svep, berättade Björn för oss.
– Jag tog igen mig ibland, bak i bilen finns gott om plats.
Hur har du ätit? frågade min fru.
– Jag hade en låda Festis och ett par påsar kanelbullar, svarade han med ett leende. Sen blev det lagad mat på bestämda tider hos oss. Men det nöjde sig inte Björn med, han ville bjuda igen.
– I morgon äter vi ute, jag bjuder, sa han.
Det blev franska delikatesser för oss, dock icke för Björn. Han nöjde sig med husmanskost. Sån var Björn också, alltid sig själv .
Tack!
Kören av tacksamma blir stor och röststark. Föreningar, styrelser, spelare, ledare, supportrar och alla som på olika sätt har lärt känna Björn bugar djupt i stor tacksamhet till en i ordens rätta betydelse sann och trogen gaisare och vän.
Björn var född 1953 och inne på sitt 67:e år.
För GAIS, Makrillarna och Sällskapet Gamla Gaisare
Owe Jonsson
Hedersordförande
Makrillarna
